Livscykelanalyserna- som att jämföra äpplen och päron
Vårda ditt omdöme om Livscykelanalyserna
Jag har länge påpekat problemet med att allt numera översätts till en endimensionell siffra som uppfattas som ”vetenskaplig sanning”.
Eftersom jag varit med och faktiskt gjort jordprover i verkliga världen så vet jag någonting om rådatas väg från jordborr och provpåsar i fält, genom blandning av ett antal slumpmässigt valda jordklumpar, upplösning i vatten, slabbande i lab, statistisk behandling och komplicerade beräkningar till en slutlig siffra. I och med detta har jag en grundad skepsis mot siffror om koldioxidutsläpp som presenteras med flera värdesiffrors noggrannhet och som om siffran var någon slags absolut vetenskaplig sanning.
Om rådata säger att värdet ligger mellan 0,8 och 1,2 så är det orimligt att efter en komplicerad beräkning där man dessutom stoppar in ytterligare osäker rådata komma fram med ett slutresultat i stil med 27,3 ton koldioxidekvivalenter eller liknande. När forskningen dessutom till del finansieras av industrier med pengar att tjäna på att siffrorna ser ut på ett visst sätt tillkommer att till synes obetydliga beslut om antaganden på vägen till slutsiffra ger ganska goda möjligheter att få fram de slutsiffror man önskar.
Jag har dessutom ett tydligt minne av lektionerna om avrundningsregler i grundskolans matteundervisning som illustrerade hur en osäkerhet i rådata borde behandlas i beräkningar.
Alltså enligt principen - skit in - skit ut. Slutresultatet blir inte bättre än rådata! Och att även osäkerheten multipliceras när man multiplicerar två osäkra siffror.
I Magasin Filter (okt/nov 2021) har Ann-Helen Meyer von Bremen gjort en riktigt bra granskning av verktyget Livscykelanalys och hur det används för att sätta siffror på matens klimatpåverkan.
Det är ju lite allmänt störande att de här siffrorna i allmänhet blir bättre för monokulturer än för biologisk mångfald och bättre ju mer man kompromissar med djurskydd.
Ett talande sifferpar i artikeln är jämförelsen mellan två olika vetenskapliga beräkningar med stor tyngd - nämligen forskningsinstitutet RISE och Carboncloud. Enligt RISE kostar 1 kg ost 5,3 kg koldioxidekvivalenter medan Carbonclod (som bland annat WWF använder) anser att samma ost orsakar 11 kg. Båda ”vetenskapligt beräknade”.
Hur kommer man fram till så olika siffror? Och vem orkar sätta sig in i och genomskåda alla dessa beräkningar?
En annan grundläggande sak är att olika sätt att producera ett kg av en vara ger radikalt olika resultat. För nötkött varierar det (enligt samma artikel i Filter och refererande till forskning av Elin Röös på SLU) mellan 17 och 40 kg och för salladsgrönsaker mellan 0,2 och 6,5 kg. Ändå används en enda siffra i alla de kalkylatorer som används för att konsumenten skall kunna göra ”medvetna val enkelt”. Hur medvetet då? undrar Meyer von Bremen i sin artikel.
I Diet for a Green Planet tar vi ett helt annat grepp och utgår från transparens - alltså i vilken grad det går att ta reda på hur produktionen går till. Certifierat ekologisk är ett stort steg till att veta ett och annat om produkten. Ännu bättre är en lokal ekologisk gård som det är möjligt att besöka och använda i skolundervisningen. Fint är också om man konkret kan följa hur bonden som odlat kaffet eller vad det kan vara utvecklas tack vare sin möjlighet att sälja till ett bättre pris för en ekologiskt odlad produkt.
Naturligtvis använder jag också siffror - men med medvetande om att bakom siffrorna finns abstraktioner, vägval och felkällor. Rätt använda är siffror och matematik viktiga verktyg. Men när frågor till tillverkaren inte leder längre än till anonyma siffror med komplicerade beräkningar bakom, så behåller i alla fall jag en grundläggande skepsis och lyfter nu och då frågan om hur jag kan byta ut den produkten mot något bättre.
